Se och göra i Aliatra

Varför reser vi? Varje dag knöar hundratusentals människor ihop sig i klaustrofobiska behållare med dålig luft, dålig mat, dålig film och dåligt benutrymme, många av dem trots en djup rädsla för att den här plåtfågeln ska krossas mot en bergvägg någonstans på vägen. Inte nog med att vi gör detta, vi betalar stora summor för det! Vi står i kö i timmar, vi låter främlingar gå igenom våra tillhörigheter och skanna oss med maskiner som låter dem se hur vi ser ut nakna. Detta för att de ska ta oss till en plats där vi inte känner någon, där det inte går att få tag på varken filmjölk eller saltlakrits, där vi inte hittar vägen till någonting och där vi inte ens kan prata med människorna omkring oss.

Kanske gör vi det för att fly från en gråmulen vardag? För att skaka om oss själva och bryta monotonin? Kanske gör vi det för att vi behöver se saker från en annan synvinkel? Se att livet kan vara helt annorlunda än vi är vana vid? För att uppleva en annan värld. Kanske hoppas vi »finna oss själva«, som uttrycket lyder, då folkvisdomen säger att ska man finna sig själv så kan man inte gärna leta där man är, för hade man varit där så hade man med all säkerhet redan hittat sig. Kanske är det bara något i vårt blod, våra vandrargener, lika gamla som själva mänskligheten, som säger att vi måste se vad som finns därborta, helt enkelt för att vi inte varit där.

Oavsett anledning ska vi ge oss av. Vi ska till Aliatra, en liten, avsides region i Himalaya bebodd av ett litet, avsides folk. Kanske finner vi oss själva i Aliatra? Kanske finner vi varandra? Kanske finner vi inget annat än själva Aliatra, och kanske är det alldeles tillräckligt?